Split Fiction – recension: Ett co-op-äventyr i särklass

Hazelight Studios har i över ett decennium varit pionjärer inom samarbetsspel, med oförglömliga upplevelser som Brothers: A Tale of Two Sons, A Way Out och It Takes Two. Nu är de tillbaka med Split Fiction, och ännu en gång sätter de en ny standard för genren.

Ett samarbetsäventyr utan motstycke

Split Fiction har redan fått strålande recensioner. Med ett imponerande Metacritic-betyg på 91 av 100, baserat på 90 recensioner, och ett stabilt 8,1 från spelarna är det tydligt att Hazelight har träffat rätt – igen.

Kritiker beskriver spelet som ett av de mest uppfinningsrika samarbetsspelen någonsin, och spelarna verkar hålla med. Vår genomspelning tog omkring 20 timmar – en tid som flög förbi i en berg- och dalbana av intensiva utmaningar, magiska ögonblick och en gnutta frustration, på det bra sättet.

En explosiv utveckling

När den första trailern för Split Fiction släpptes blev reaktionerna blandade. Huvudkaraktärerna verkade inte särskilt karismatiska, och den visuella stilen framstod som en blandning av Tron-inspirerad science fiction och klassisk fantasy – ett till synes tryggt, men föga spännande val. Efter det kreativa vansinnet i It Takes Two och den filmiska upplevelsen i A Way Out verkade Split Fiction till en början vara ett steg tillbaka.

Men förväntningarna skulle snart vändas upp och ner. Spelskaparen Josef Fares hade på förhand lovat revolutionerande mekaniker och ett chockerande slut – och även om han kanske överdrev en aning levererar Split Fiction på de flesta fronter.

Trög start, men ett starkt avslut

Spelet introducerar oss för Mio och Zoe, två unga författare som anländer till ett förlag för att skriva under sina första bokkontrakt. Trots att de har samma mål är de väldigt olika: Mio skriver för pengarnas skull och skapar futuristiska actionberättelser, medan Zoe drömmer om att leva i sina egna fantasivärldar.

När ett vetenskapligt experiment tar en oväntad vändning fångas de båda i varandras drömvärldar – något som varken flickorna själva eller forskarna bakom experimentet uppskattar.

Även om inledningen känns något förutsägbar – den klassiska dynamiken där fiender blir vänner – växer karaktärerna efter hand, och vi får en djupare inblick i deras personligheter och inre konflikter. De når kanske inte riktigt upp till A Way Outs Leo och Vincent eller It Takes Twos May och Cody, men mot slutet av spelet är det svårt att inte heja på dem.

Ett vansinnigt tempo

Om berättelsen behöver tid för att hitta fotfästet är spelupplevelsen en helt annan historia. Från första stund kastas vi in i ett actionfyllt och kreativt samarbetsspel utan döda stunder. Det finns knappt några onödiga sekvenser som känns utdragna – i stället bjuder spelet på en explosion av variation.

Varje kapitel presenterar en ny miljö, ett nytt spelkoncept och en ny utmaning. Ena stunden befinner du dig i en högintensiv science fiction-värld där precisa reaktioner avgör allt, för att sedan kastas in i en fantasivärld där du klappar drakar och löser magiska gåtor. Det ständiga skiftet mellan miljöer och mekaniker gör Split Fiction till en oförutsägbar och engagerande upplevelse.

Hazelight bygger vidare på grunden från It Takes Two, med plattformande, dubbelhopp, dash och änterhakar som centrala element. Men där många spel skulle ha haft svårt att upprätthålla variationen använder Split Fiction sina mekaniker på allt fler och mer kreativa sätt.

Magiska ögonblick och oförglömliga utmaningar

Något av det mest imponerande med Split Fiction är hur spelet låter spelaren skapa minnesvärda ögonblick genom interaktivitet i stället för förutbestämda filmsekvenser. Du måste ständigt anpassa dig till nya former, påverka miljön på kreativa sätt och möta unika bossar – allt presenterat med imponerande variation.

Även när huvudområdena börjar kännas något repetitiva räddar sidouppdragen och minispelen upplevelsen. Här får vi några av spelets mest bisarra, roliga och minnesvärda scener – ofta med en lekfullhet som låter spelaren hämta andan från huvudberättelsen.

Svårighetsgrad och flyt

Split Fiction lyckas balansera utmaning och tillgänglighet. Spelets progression känns naturlig, och mot slutet måste oerfarna spelare anstränga sig lite för att hänga med. Ändå blir det aldrig frustrerande – dödsfall straffas minimalt, kontrollpunkterna är smart placerade och spelet uppmuntrar alltid till samarbete.

Slutsats – en värdig arvtagare till It Takes Two

Med Split Fiction har Hazelight ännu en gång levererat ett samarbetsspel i världsklass. Även om berättelsen inte når samma höjder som studions tidigare titlar vägs det upp av en spelupplevelse som är så varierad, underhållande och kreativ att det helt enkelt saknar motstycke.

Visst, vissa plattformssekvenser kan bli lite monotona efter ett tag, men när allt kommer omkring: var annars får du känslan av att spela 20 olika spel under 15–20 timmar – och ändå få en sammanhängande och minnesvärd upplevelse?

Split Fiction är utan tvekan årets bästa samarbetsäventyr och en stark kandidat till Årets spel.